I tisdags kom jag ut tidigt, tyckte jag, och nu satt skorna där, Skuggi var positiv och vi red ut med Baldur och Jessica. Skuggi ville väldigt gärna vara den som ledde själva resan. Han var nästan som en riktig guide, gick före och visade upp sin positiva utveckling, i all synnerhet när Baldur började bli lite trött efter halva tiden. Vi träffade två hundar med sina ägare och vi hälsade glatt, men bara en av dem ville riktigt hälsa. På landet hälsar man trodde jag. I Småland gör man det. Det tog mig visserligen lång tid att lära mig, men nu när jag har lärt mig så gör jag det hela tiden. Förresten hälsar man ute på landet i Ösmo också, där jag red förut. Där hälsade alla på mig i tid och otid (det fanns lägen när jag red på den eldfängda Katla då jag föredrog att inte behöva hälsa. Hon tog mig ut på mina första upplevelser av flygande pass. En av de första gångerna drog hon på i full karriär lämnade de slöa galopperande valackerna efter sig som en svans på kometen Katla och där framför oss stod barnvagnen, med föräldrar och typ morföräldrar och stirrade förhäxat på oss. Ur vägen! skrek vår turledare långt bakom mig, men de fattade. De var i diket när jag for förbi och jag hälsade inte. Nä.)
I alla fall har inte Skuggi några som helst problem med att tölta fram, och när det blir snabbt faller han glatt in i sin variant av grisepass och jag blir ett pratande, koxande tjatmonster på ryggen. Men till slut var det så fint och han kände sig så duktig. Han var inte på efterkälken, tvärtom, han ledde gruppen. Flockmästare helt enkelt. Det var nog stärkande för hans självkänsla, för han slockande inte en enda gång och var nästan svårt att få honom att slappna av och lunka fram.

Baldur var tapper, han hade mycket att tänka på, och kämpade på efter sin polare som ibland var rätt långt framme. Det är dock svårt att prata med sådana avstånd. Det är så skönt att var ute i skogen och rida på morgonen. Men nästa gång ska jag träna trav i paddocken igen.

Marie Medryttare