Att Islandshästar oftast är introverta är nog deras största förbannelse.

Att vara introvert betyder bland annat att man oftast stänger in sina känslor och inte visar dem på utsidan. Det gäller både människor och djur. Det gör att introverta oftast verkar lugna, orädda, coola, inte bryr sig och inte hetsar upp sig i onödan. Hela systemet stängs ner lite och både ljud, mimik och rena kroppsrörelser minimeras.

Jag anser att vi som hästägare är skyldiga att lära oss detta och att hjälpa hästen igenom de problem de hamnar i när vi sätter dem i olika situationer.

Det kan vara mycket svårt att skilja på en häst som verkligen är orädd, och en som är introvert och därför döljer sin rädsla.

Det finns som jag ser det två stora problem med detta:

• Om jag inte inser att hästen är stressad, rädd eller känner obehag, så är risken stor att jag kommer fortsätta att utsätta den för detta i ren okunskap. Och det kan i alla fall jag tycka inte känns bra rent etiskt.
• När en introvert häst blivit pressad förbi sin gräns, då blir det oftast en rejäl explosion som upplevs komma ”från ingenstans” och ”helt oprovocerat”. Läs gärna mer om triggerstapling.

Islandshästen har fått ett rykte om sig att vara så trygg, snäll och lugn. Till viss del ÄR den nog det. Jag tror att man har avlat mycket på mentalitet, men samtidigt är det också vanligt att de får växa upp och levar i stora, åldersblandade grupper. De får en grundtrygghet i sig själv, som häst, och i flocken. De får också möjlighet att rasta av sig ordentligt, leka med jämlikar på ett sätt som passar just den individen.
Mycket av den här tryggheten ligger dock kvar i flocken, för att islandshästen ska fortsätta vara trygg och nöjd så tror jag att den behöver få leva i en flock. Inte nödvändigtvis på lösdrift kanske, men jag tror att den behöver flocken och rejäla hagar. Jag tror att det är en grund som alla hästdjur har behov av. Men mer om det någon annan dag.

Det här ryktet gör dock att många förväntar sig att alla islandshästar ska klara av ”vad som helst”, och i och med att de oftast är introverta så ”klarar” de också av väldigt mycket.
Vilket i sin tur innebär att det nu och då händer att de blir pressade över sin personliga gräns, exploderar, och blir kallade problemhästar eftersom upplevelsen är att reaktionen är helt omotiverad.
Jag ser fler och fler annonser på islandshästar som säljs som projekt och ”känsliga”, och det är väldigt tråkigt eftersom det antagligen bara handlar om att man inte sett deras inre stress.

Så hur kan man se om ens häst är introvert eller ej?

Ja, det är ju den stora frågan, det kan vara otroligt små signaler. Ofta är det kanske saker där man själv reagerar som ”Oj, titta vad cool han är som inte reagerade på det där!”
En häst som är cool på riktigt, för att den faktiskt inte blev rädd, brukar snarare vilja interagera med det ”läskiga”. De vill kanske gå fram och nudda det, eller i alla fall titta och ”bekräfta” det. Den introverta verkar mer inte låtsas om det.
Sen finns det grader på det, de kan titta på en soptunna och gå stelbent/ovilligt förbi medan den mer extroverta kompisen kanske står och frustar, hoppar och vägrar gå förbi. De kan vara precis lika rädda, men den introverta kan liksom inte ”agera utåt” och verkar därmed lugnare.
En häst som är cool på riktigt känner man att man har med sig, den lyssnar på dina signaler och följer dem utan tvekan och med glädje.

Ett exempel är när Sandfari just hade kommit till mig.

Han kom från Island i Januari och någon gång i Mars/April så blev det dags att ta på eksemtäcke för första gången. Jag tänkte att det borde vara lite läskigt för honom att trä en tygkorv över huvudet osv, ni som tagit på ett eksemtäcke vet att det är rätt bökigt och under en stund ser hästen ingenting alls när täcket täcker ansiktet. Av någon outgrundlig anledning testade jag detta första gången i hagen. Jag provade lite försiktigt att börja trä på täcket och när han inte brydde sig så satte jag på det helt och det var verkligen inga problem alls. Jag var SÅ imponerad över hans fantastiska mentalitet.
Månaderna gick och jag tog på och av det där täcket typ varenda dag, helt utan problem. Cool häst.
Sen någon gång i Juli/Augusti hade jag tagit hem hästarna så de gick och betade på tomten några veckor. Baldur gillar inte det och det märks att han höjer den allmänna energin i hagen. Så kom det ett rejält och kallt reg och jag tänkte att jag måste ta av Sandfari eksemtäcket.
Jag sätter inte på honom grimma, jag har ju tagit av och på det här täcket SÅ många gånger utan problem. Men nu var han kall, våt och stressad sen innan… Så när jag knäppte upp magdelen och la upp den över ryggen på honom så såg jag ju att han ryckte till lite. Avskrev det som att det såklart är obehagligt med blött täcke, och fortsatte knäppa upp bensnörena och började vika upp bakre delen av täcket över hans rumpa. Då bara brister det för honom. Han drar iväg som en fullständig idiot genom hagen, täcket hänger såklart som en fladdrande jäkla trasa och skrämmer honom ännu mer. För att göra en lång historia kort så lyckas jag tillslut få tag i täcket så att jag kan rycka det av honom. Sen kunde jag inte hämta honom i hagen på flera DAGAR. Jag fick inte ens komma nära. Med godis och lock kunde jag tillslut få på grimman, men täcket kunde jag bara GLÖMMA. Det gick inte ens att ha det så han såg det på marken.
Jag flyttade tillbaka hästarna till stallet och då blev han mycket lugnare, men sen fick jag börja helt om med att vänja honom vid täcket. Så som man borde gjort från början, med godis när han nosar på det, lägga det mot kroppen, stoppa in nosen i det osv. Det tog nog en vecka med godis och övningar för att jag skulle kunna ta på täcket igen, och då enbart i boxen.
Här hade vi verkligen den klassiska supercool-till-explosion-effekten.

Ett annat exempel är när jag började åka och tävla med Ess.

Han är verkligen en cool och snäll häst, pigg och glad och med på allt man ber om.
Så bestämde jag mig för att åka på en enkel maskeradtävling med honom, sådär på skoj. Han kliver ur släpet, lugn som vanligt. Helt otroligt obrydd i att en del av deltagande hästar var utklädda till lejon, vårtsvin och gud vet vad mer. Men jag tänkte att han känner väl på lukten att det är hästar, inte så konstigt att han inte bryr sig.
Värmde upp lite och han kändes väl lite ofokuserad och inte lika fartig som han brukar. Väl inne på banan var det som klister under fötterna, ingen bjudning ALLS, knappt jag fick honom till galopp ens och även den gick i slow motion.. Jag fattade ingenting. Tog spö med till andra klassen, men inte brydde han sig om det heller. Fortfarande superseg och konstig.
Det tog mig ett tag att inse att han antagligen var så stressad och introvert att han inte ens KUNDE röra benen fortare. För det är typiskt när man är introvert, att även kroppen stängs av för att inte visa känslorna på utsidan.
I det här fallet blev han inte stressad över sin gräns så att det blev någon explosion, men ändå tillräckligt för att det var obehagligt för honom och han kunde inte prestera.
Jag bestämde mig för att vi måste ju helt enkelt öva på de här situationerna, såklart att det är stressande och jobbigt att åka iväg på tävling när man aldrig gjort det förr! Så jag anmälde mig till varenda lilla tävling i närområdet och så åkte vi iväg och bara övade på att tävla. Och det blev tydligt bättre och bättre varje gång, han kunde vara med mig bättre och göra det jag bad om. Det bevisar för mig att orsaken till att han var så seg på första tävlingen var att han var stressad. Jag tror inte NÅGON person som såg honom den dagen skulle ha kunnat misstänka eller gissa att han var det minsta stressad. Och det är det som är det allra största problemet, det är SÅ svårt att upptäcka.

Sandfari som i skrivande stund har varit i Sverige 11 månader har flera tecken på stress, som i varierande grad har ändrats över tid och med träning:
– Han går ENORMT sakta när man leder honom. Om jag inte har med klicker och godis, då kan han fokusera på det och blir pigg och bjuder framåt.
– Han är enormt seg/långsam om man försöker rida ut själv. Försöker man skänkla så känns han skänkeldöd, och det vet jag att han inte är för i sällskap så svarar han fram direkt för minsta signal. Så att rida ut själv är ännu så stressande för honom att han inte ens KAN röra benen. Just den stora skillnaden i ridningen mellan sällskap och ensam är signifikant, om han var lat eller inte ville bli riden så skulle han inte vara så känslig och fin i andra sammanhang.