Sandfari kom till Sverige från Island i Januari 2021, jag köpte honom en dryg månad senare. Här samlar jag mina tankar om året som gått sen dess. Det blir kanske lite hörsägen och fria spekulationer delvis, samt inte alltid kronologiskt, det får ni stå ut med 🙂

Importen

Vid provridningen fick jag beskrivet hur det gick till när han importerades, jag vet inte om det alltid är så men det var så här jag fick det förklarat för mig.

Inför exporten samlas de hästar ihop som ska exporteras.
De får lämna sina gårdar, kanske det enda stället de varit på hittills i livet.
De får lämna sina enorma flockar där alla har sin roll och man är trygg i mängden, där alla individer är lika väl anpassade till flocklivet.
De grupperas ihop på uppsamlingsplatser och hinner kanske lära känna några i sin nya flock innan det är dags att packas in i en container och lastas på ett plan. Där står de, flera hästar som visserligen är vana att gå i grupp, men detta är inte deras vanliga flock och de är ihopträngda och mest troligt stressade, även om det kanske inte syns så mycket då de flesta islandshästar är introverta och tar sin stress inombords.

Så landar de i Sverige.
Vissa lastas direkt en och en och far iväg till sitt nya hem i Sverige. Helt ensamma, kanske för första gången i livet.
Andra, som Sandfari, har tur och får åka till det nya hemmet ihop med några av sina resekamrater.

För Sandfari tänker jag att det nya hemmet nog ändå var ganska likt det han haft på Island. Många hästar i stora grupper, lösdrift, ryttare som är duktiga och mycket medvetna om hur han blivit riden tidigare. Samt att han som sagt fick fortsätta att gå med de hästar han rest med från Island.

Första tiden

När jag träffade honom på provridningen, och på de filmer jag sett som tagits under den här tiden, så ser han otroligt cool ut. Han tar det mesta med ro, och han klarade fantastiskt bra att behålla lugnet när jag provred trots att jag var otroligt spänd och nervös.

Cool, var ordet. Jag har skrivit ett annat inlägg om introverta hästar, så jag går inte in på det mer här.

När jag fick hem honom hade man kunnat säga att allt funkade toppen.

Ihopsläppet med nya hagkompisarna gick otroligt bra, han var artig och ödmjuk, presenterade sig och de började snart leka.

Inga problem att stå i boxen, han stod så fint. Men han åt väldigt dåligt, och inte drack han särskilt bra heller. Här började jag fundera på om han inte kanske var lite mer stressad än det verkade. Det tog flera veckor innan han åt upp allt hö på natten och det tog ännu längre innan han drack normalt inne på box.

Han var snäll och fin att hantera, men han gick SÅÅÅÅÅ långsamt när man ledde honom! Klockorna stannade.
Inte bara när man skulle gå till eller från hagen, utan han gick alltid så otroligt långsamt. Även om man var ute med sällskap.
Här kände jag att det måste definitivt handla om att han är stressad och introvert, jag kände igen just detta med att röra sig långsamt från när jag var ut med Esset på hans första tävling. Och jag visste ju att det är ingen slö häst, på provridningen var han pigg och villig. Samma när vi red ut i grupp här hemma, då tuffade han på superfint.

Jag gick promenader med honom i omgivningarna för att han skulle landa, känna sig hemma osv. Men det var tydligt att han inte uppskattade det. Han var ömsom jätteseg, ömsom skvättig och svår att få kontakt med. Kan kunde kliva rätt ner i diket helt plötsligt.

Rida själv ute gick ganska bra i början, även om det gick långsamt. Men sen var det som att han segade ihop mer och mer. Såhär i efterhand tror jag att det gick bra så länge han var lite lagom introvert, men vartefter som jag fortsatte att utsätta honom för det jobbiga så gick han mer och mer in i sig själv.

Ridhuset blev verkligen en egen grej också. I början ville jag gärna hålla mig där så jag skulle känna mig säker. Allra första gångerna vi var där så rasade enormt mycket snö av taket. Det är en rund tälthall och när snön släpper så gliiiiider den längs taket med ett långdraget swooosh som avslutas med ett rejält tjonk! när snömassorna landar på marken. Det är nog för att stressa upp de flesta… Men Sandfari tycktes ta det med ro. Visst spände han sig lite, men det gjorde ju jag också. I övrigt kändes det inte som att han brydde sig så mycket. Jag inser i efterhand att detta antagligen var mycket mer traumatiskt för honom än jag anade då.

Det var svårt att styra honom, han kunde ibland bara glida iväg i sidled med huvudet på sned och bara vara helt emot handen. Lite envis ridskoleponny-style. Volterna blev aldrig runda 😉

Jag tog lektioner en period i början i ridhuset, och när ridläraren pepprade mig med instruktioner så att jag verkligen höll koll på allt, höll honom upptagen osv så slappande han äntligen av och jobbade på fint.
Jag upptäckte att även när jag red själv och verkligen fokuserade och gav honom uppgifter osv så kändes han mer till freds. Hade jag ett spö i handen gick han toppenbra.

Det märktes i alla fall tydligt att han inte tyckte att det var kul att gå till ridhuset, så snart han insåg att vi skulle dit gick det seeeegt. Och inte blev det roligare trots att vi gick dit ofta och övade.
Jag testade en period att gå dit bara korta pass, ge godis och berömma mycket. Och i början av passet kunde det gå bra, men sedan blev han mer och mer fokuserad på utgången samtidigt som han blev så introvert att han slutade ta emot godis…
Med sällskap gick det bättre, men han måste ändå hela tiden hålla koll på kompisen och fokus var ändå mycket på utgången. Det var tydligt att han inte var bekväm i ridhuset.

Eksemtäcket

När våren kom i April så skulle ju eksemtäcke på första gången. Av någon anledning testade jag att ta på det i hagen, jag tänkte väl att jag bara provar lite. Räknade med att han skulle tycka det var lite läskigt. Men han bara stod där och lät sig bli påklädd som om han aldrig gjort annat. Jag var extatisk, tänk vilken supercool häst jag köpt!

Det var lite som att jag funderade på om han inte haft täcke förut, för såhär lätt kan det väl inte gå?
Nej, det kunde det inte. Men det dröjde länge innan det small.

I Juli tog vi hem alla tre hästarna och hade dem på tomten. Vi har ganska mycket gräsmatta och vi hade satt upp ett tält så de skulle kunna gå in och slippa insekterna. Mysigt att ha dem hemma en period.

Detta var typ första gången Sandfari hade åkt någonstans tror jag, sen han kom till mig. Lastning osv gick fint och det gick väl bra i början också. Vi red ut några turer, jag tog någon ridlektion på grannstallet där vi stod förut.

Baldur gillar inte att vara hemma hos oss, han tycker att det är för få hästar och jag vet inte vad. Men han är lite på tårna och tycker att det blir väldigt stressigt när man tar ut en häst för att rida. Det påverkar de andra två också och man märkte väl att det inte var jätteskön stämning.

Sen kommer ett kallt jäkla sommarregn, och jag går ut för att ta av Sandfari täcket. Det har jag ju typ gjort dagligen nu i typ 4 månader, så jag tar inte på någon grimma utan går bara ut och knäpper upp magdelen och lägger den över manken. Jag märker att han spänner sig, men det är klart att det är oskönt med ett blött täcke…
Jag knäpper upp bensnörena och börjar vika upp bakdelen av täcket på rumpan. Då rycker han till, jag sträcker mig efter honom för att säga till att han ska stå lite till, men då bara exploderar han. Boom! Flyger iväg som en kanonkula genom hagen, med ett blött täcke flaxade längs kroppen. Det lugnade inte ner honom precis…

Baldur och Ess blir såklart också rädda över uppståndelsen, och det kan hända att något kraftuttryck kom över mina läppar… 😉 När Sandfari äntligen stannar så börjar jag gå mot honom. Det gör även Baldur, bara det att han vill krafsa och stampa på täcket som delvis ligger på marken. Jag ryter åt Baldur att lägga av. Han slänger sig då dramatiskt bakåt (för sån är han, dramaqueen), vilket såklart gör att Sandfari blir rädd IGEN.

Efter mycket om och men så lyckas jag få tag i täcket så jag kan slita av det från Sandfari (det var helt omöjligt att komma såpass nära att jag hade kunnat ta på grimma). Han kastar sig iväg, ivrigt påhejad av de andra två dumskallarna.

Kort kan vi väl säga att det tog några dagar innan jag ens fick ta på grimma på Sandfari. Plötsligt var han inte det minsta introvert längre, jag hade knuffat honom över gränsen…

Så snart det gick så körde jag hem hästarna till stallet igen för att de skulle lugna sig. Det tog någon vecka innan vi, tillsammans med godis, kunde börja ta på täcket igen. Och då gjorde vi det i boxen, just in case. Sen tog det väl några veckor tills det verkade helt ok att ta på och av täcket igen.

Men nu var Sandfari vaken

Plötsligt var han inte alls ok att bli riden ut själv, och visade det tydligt. Han var inte galen eller så, men man kände en spänning och han ville hela tiden vända och gå hem.

Var vi ute med sällskap var allt bara toppen.

Accept

Jag hade hört i en podd om Per Waaler och hans system och blivit väldigt nyfiken på det. Jag kan verkligen rekommendera att antingen lyssna på podden och/eller gå och lyssna på Per när han undervisar.

Jag har skrivit ett eget inlägg om det här, men i korthet så fick jag i Oktober möjlighet att åka med Sandfari och träna för Per. Per fick rida först dock förklara kontakten i bettet för Sandfari och det var verkligen inte en lätt match först. Men Per guidade honom så fint och det gav oss verkligen något att jobba vidare med.

Per pratar mycket om accept, och ju mer jag tänkte på det och jobbade med Sandfari så insåg jag att vi saknade accept på bra många områden. Och hur ska vi kunna komma vidare om vi inte har accept i grunden?

Vi hade inte accept för att vara ute själva, vi hade inte accept för att vara i ridhuset själva. Vi hade faktiskt inte riktigt accept för att vara i ridhuset med kompisar heller.

När man tränar på det här viset så kan man inte tvinga hästen till något, fokus är att följa den och att den ska vilja jobba för mig. Men det kan den inte om den hela tiden tänker på hur den ska kunna ta sig hem till säkerheten hos kompisarna i hagen.

Så jag bestämde mig för att vi börjar om i den änden.

Klickerträning

I September hade jag börjat klickerträna Ess och Baldur som en del i deras rehab, med väldigt bra resultat. Det blir nog också ett eget inlägg, men i korthet så gick jag ”klickerpromenader” i omgivningarna och gjorde olika övningar i terrängen och både Ess och Baldur blev så himla peppiga och glada av det.

Jag var lite tveksam till att hålla på med godis med Sandfari då han blev väldigt intensiv när vi höll på med täcket och godis, men jag började testa lite klickerpromenader med honom också under November. Det gav nästan direkt resultat och han började bjuda på mer energi när man gick med honom.

Sen ville jag börja jobba mer med klickern med honom, så jag bokade in en heldag hos Malin Schön, för att vi skulle få en bra grund tillsammans. Det är verkligen otroligt viktigt med en bra start när man börjar klicka en häst, annars får man lätt ett monster.

Vi jobbade mest med just att följa när man blir ledd, eftersom han är så bromsig då. Det hände inget omvälvande på själva träningen, men när vi kom hem var det som en ketchupeffekt och jättemycket lossnade! Han var så mycket mer vaken och villig, han tyckte att targets var fantastiskt och han gick och duttade på allt som var blått(som Malins target var).

Hittills hade jag som max fått honom att skritta lite raskt vid hand och ibland även lite passtaktig tölt. Men plötsligt gasade han på i både (passtaktig) tölt och trav. Och ännu häftigare, ganska snart kunde även jag springa jämte honom. Innan så frös han fast i marken så snart jag ökade energin i mitt steg, men genom att sakta öka min energi i steget, börja smygjogga osv så kan jag nu (mars 2022) verkligen SPRINGA bredvid honom och han flyger fram jämte mig!

Omstart på att rida ut själv

När det började lossna så bra på promenaderna så började jag sadla honom och börja med klickerpromenad tills vi kommit en bit hemifrån, och sen satt jag upp och red en bit, sen gick vi in i skogen och avslutade med att cruncha på några favoritstenar vi hittat.

Vi tar alltid samma runda, så att han ska känna mer kontroll och att han ska veta att det kommer att bli något kul när vi är ute och rider. Lite som när man börjar rida ut med en unghäst, eller en häst som bara är osäker och inte vill lämna gården.

Det har funkat otroligt bra, vi kör dessa rundor ca 3 ggr/vecka och det blir lite bättre varje gång. Mer energi framåt, mindre osäkerhet och färre godisstopp. För precis som vid klickerpromenaderna så klickar jag ofta i början, så snart han rör sig framåt med lite driv och sedan har jag provat hur långt jag kan dra ut intervallet mellan klicken.

Sedan kommer vi utöka våra trygga rundor gradvis, lite i taget.

Sadeln, känslighet och kontakt i munnen

När jag köpte Sandfari hade jag en bomlös sadel som jag älskade, jag hade visserligen alltid ont i ryggen men jag trodde det hade andra orsaker. När jag var och tränade med Esset hos Elli så förstod jag dock att den sadeln inte var bra för mig och jag började fundera på en ny.

Jag red i alla fall Sandfari i den bomlösa i början och det var ganska mycket krångel i ridningen. Jag tänkte att det är ju att vänta sig, det tar tid att rida ihop sig osv. Men sen satte vi igång och prova sadlar, och vilken SKILLNAD det var!

Jag tänkte nog att det var sadeln som var felet, men har insett att det är MIN balans, hur JAG sitter i sadeln som han reagerar på.

Om jag blir framåttippad i bäckenet så blir Sandfari sååå bromsig, gnällig, vill inte gå fram, vill inte lyfta sig i manken. Vill ingenting. Nej.

Men när jag sitter i balans, då dansar han fram.

Han är otroligt känslig för mina hjälper, inte känslig som att han exploderar om ett hårstrå kommer fel, men som att jag kan bromsa honom från fullt ös tölt bara genom att dra in naveln. Men, det kräver att jag sitter i rätt balans, annars kan jag inte göra något vettigt 😉

Han tycker heller inte att det är ok att jag försöker bromsa med tygeln innan jag först försökt med naveln. Tar jag naveln först så får jag gärna också ha kontakt i munnen och inverka, men fan inte om jag inte har ordning på resten av kroppen först.

Han är verkligen inte riden med kontakt i munnen, och jag skulle säga att han nog ridits för att undvika kontakt i munnen. Men efter Per-lektionen så märker jag att Sandfari faktiskt upptäckt att en fin kontakt i munnen kan vara ett härligt sätt att kommunicera på. Verkligen coolt, skriver mer om det i Per-inlägget.

Jag vet inte, men jag TROR att många importer har den här känsligheten i olika grad. Och jag kan verkligen fatta hur det kan bli knas på en massa olika sätt när de kommer till ryttare som rider dem på helt andra sätt och som kanske inte haft den erfarenheten jag har haft som har gjort att jag har prövat mig fram för att utforska hur min nya häst funkar. Och att jag anpassar mig till den nya hästens behov och ger den tid att landa i allt det här nya. För nog är det mycket nytt att ta in för dem.

För Sandfari hade det säkert blivit en mycket mindre omställning om jag hade kunnat tänka mig att rida så ”auktoritärt” som han är van. Det har absolut varit jobbigt för honom att jag vill att han öppnar sig och börjar kommunicera med mig. Komma med egna förslag och hitta glädjen i det vi gör tillsammans.
Men jag känner att det är värt den extra tiden det tagit, så att jag kan rida honom på ett sätt som passar mig.

Det tar ett år innan man ridit ihop sig med en ny häst

Det har jag hört från många, och det var den tanken jag haft hela tiden med Sandfari. Det kommer ta minst ett år.

Drygt ett år har gått och vi har kommit en lång väg, men ännu flyger jag inte omkring på grusvägarna i den där makalösa tölten som han har. Men det kommer, det vet jag.

Men proffsen då?

De tar inte ett år på sig att rida ihop sig med en häst.
Nä, men det är ju för att de är proffs. De gör inget annat än rider olika hästar, långt mycket svårare än mina. Klart att det inte tar sån tid för dem. Men för oss glada amatörer så tycker jag att ett år är vad som man bör ge sin nya häst, oavsett hur långt den flyttar.

Proffsens hästar flyger ju över hela världen och tävlar och presterar utan problem. Varför blir inte de traumatiserade?
Det är för att de börjar åka iväg på tävlingar och träningar typ i 3-årsåldern. Sen fortsätter det så, man åker på tävlingar längre och längre bort. Större och större tävlingar, övernattningar osv. De lär känna sina människor, de bygger reserutiner som hjälper hästarna att klara resan så bra det går. Ändå händer det att de får spunk på tävlingsbanan, eller kolik för att de inte druckit tillräckligt pga stress.

De islandshästar som kommer till oss, de kanske som mest har åkt hästtransport någon kortare bit då och då tidigare i sitt liv.
Det går inte ens att jämföra lite.

Jag vet inte om folk riktigt förstår hur stor grej en import är för en häst. Kanske för att många islandshästar är så introverta att många inte ser och förstår att hästen är påverkad.

Jag hoppas att vår lilla story kan hjälpa någon som känner att deras nya import inte riktigt är vad de trodde att de skulle få. Jag vill säga att det kommer. Ha tålamod. Låt det ta tid. Och framför allt, ta hjälp.