Den 3o September

Efter att ha svarat på en annons på Blocket bad Jessica mig komma ut och testa. Det är som att det blir en dubbeltest, åt båda hållen tänkte jag medan jag körde ut på förmiddagen den sista september en höstdag, när äntligen både solen och löven lyste. Det kändes som riktig demokrati det. Det kunde kanske vara likadant i skolan för barnen, de kunde testa läraren samtidigt som de själva blev testade, eller att testet blev testat… När jag svängde in på grusvägen blev jag imponerad där jag gick lite ensam och tittade mig omkring. I det stora vita huset skällde en hund när jag närmade mig så jag gick tillbaka till bilen och hittade telefonen. Medan jag ringde såg jag någon komma gående långt ovanför. Två hästar med en människa framför sig. Det var Jessica med Skuggi och Baldur. När de kom fram tittade Skuggi nyfiket på mig medan jag försökte lära mig alla möjliga nya saker. Vi lekte runt i paddocken en halvtimme medan Jessica markjobbade lite med Baldur. Skuggi var positiv, bjöd både rörelse och intresse, jag hittade hans gångarter (även grisepass) och tyckte att vi hade kul och jag njöt av att sitta i sadeln igen. Det var en mycket bekväm sadel vilket gjorde att jag glömde omständligheterna kring den. Testet hade utfallit gott åt båda håll tydligen, så vi bestämde en ny dag. Den dagen blev inte och nästa bestämda dag stormade inne helt och hållet, men slutligen kom jag ut en underbar onsdag, då jag förutom att träffa Jessica och Baldur igen, mötte Annika och hennes Jökull och Agneta och Isak. Medan Jessica och Agneta tog den lugnare skrittrundan red jag och Annika iväg ut i solen. Det var så skönt, så varmt och träden prålade mellan grönt, gult och rött. Vi skrittade genom skogen och töltade, travade eller galopperade på vägarna. Jökull hade mer kraft än Skuggi så vi fick ta det lugnt. Skuggi har en härlig galopp, mjuk nästan flytande och ännu en gång var han så positiv och villig, att han inte gav upp, trots att han var väldigt trött i slutet. Jag tror nog att han tog i lite för mycket, fast jag försökte hålla ner honom, och säkert var det inte bara jag som hade träningsvärk dagen därpå. Jag har ju inte varit ute och ridit sedan i våras så det kändes. Dessutom skapar Skuggis sadel en sittställning som är lite ny för mig, men den är mycket bra.

Lördagen, den 11 oktober åkte jag ut och den här gången träffade jag på Mona vid stallet. Hon skulle ut en skrittvända med Eldur. Jag hade gärna ridit med henne, för att lära mig mer om området, men som jag hade lite bråttom hem, då jag lovat att skjutsa min dotter till Tumba, så höll jag mig till paddocken och efter att jag hade lyckats sadla fel och strula till det några gånger (det är en otroligt skön sadel, men sadlar är som kortläsare, alla brukarinstruktioner är olika), fick vi ordning på det. Vädret innehöll så pass hög luftfuktighet att man kan kalla det regn. Både jag, Skuggi och sadeln blev som övertäckta med tunna pärlor som verkade komma ur luften istället för ned som regn. Eftersom jag höll mig på marken i början så fick jag säkert en fin våt rumpa när jag väl satte mig upp. Väl uppe i sadeln började vi arbeta med ställande utåt och inåt för att mjuka upp honom och efter lite vändor och samlingar jobbade även med trav och tölt. Jag fick klart för mig att han lätt faller ur tölten när jag vill ha volter och vändningar så det ska vi jobba mer på, även i traven tänkte han ibland att volt tillbaka betydde gå tillbaka till skritt och så fick vi ta om det. Ibland fick han igång en mycket fin tölt på långsidorna och åtminstone en gång kunde jag göra tempoväxling i tölt utan att han föll ur i någon slags ”grisepass” eller om det bara var orent. Men detta måste vi lära oss mer om, Skuggi och jag. Han tycker att jag är lite jobbig som inte godtar ett ”grisepass”, utan börjar om då. Det känns säkert tjatigt, men han tjafsade inte om något riktigt ordentligt, ville bara smita, lägga av och en gång när vi gjorde halt tittade han förhoppningsfullt upp på mig som om han trodde att vi skulle sluta för dagen. Inte ens när han fick stå och vänta vid väggen när jag hade glömt äpplena och dessutom ville få undan hans lämningar från vägen tramsade han.
Största problemet nu när jag var ensam hade jag med sadeln, jag tycker jag måste spänna åt den så mycket, så att sadelgjorden hamnar under eller över. När jag väl hade fått ordning på felen jag hade gjort i början, så lyckades jag sitta upp och rida på ett tag med allt för löst åtdraget, han tyckte inte heller om hur sadeln satt. Nu efteråt tänker jag att jag skulle ha sadlat om alldeles, men det var så blött att jag inte tog mig för att göra detta. Jag tror nog jag förstår sadeln nu (det finns inget så nyttigt i livet som misstag) men den är väl tilltagen runt magen.
Sedan saknade jag någon som sa till mig vad jag skulle göra. Det finns något härligt med att rida och ägna sig åt sits, hållning och rörelser, och låta någon annan tänka ut vad ska komma härnäst. Och varför. Beroende på sadeln och min oro för den så blev det inte mycket arbete med halsringen, tyvärr. Dock det lilla jag gjorde var han uppmärksam på, i synnerhet stop och start, men sidorörelserna var det mindre bra med. Men detta kan bero på sadeln, som nog var för lös just då.

Måndagen den 13 oktober åkte jag ut igen och träffade Annika och Agneta igen. Jag är så förbluffad över den härliga och positiva stämningen så jag var tvungen att tala om för dem att de hade tur att de alla var så trevliga. Ja, sa de direkt, det kan vara så dumt i stall. Jo. Det finns stall som har det lite strävt, tänkte jag, men här är det så enkelt, så rakt och hjärtligt. Jag blir väldigt glad av detta. Denna gång tog vi en kortare runda och red ut alla tre. Skuggi hade inte samma fart som de andra, det blev lite pinsamt för honom vid en galopp då hunden Nessim,(hm, jag tror jag har missuppfattat namnet, heter Agnetas hund verkligen som matthandlaren?) låg bredvid oss utan synbarlig ansträngning, men det var ju bra med sällskap. Vi hade problem med tölten första omgången, då han hetsade, grisepassade och hamnade i någon slags orenhet hela tiden, trots att de andra höll ner farten Men se på hemvägen tog vi en lite snabbare tölt och jag gjorde så lite så möjligt och då hände han. Tre och tretti, tre och trettio sa det och jag tänkte på Borgmästar Munte. Även Annika reagerade och sa att det såg bra ut också. Jag har inte helt klart för mig hur mycket han behöver bli stödd med tygeln tror jag. Men nu gick det fint. Lösgjorda av galoppen var vi ju också.

Marie Medryttare