Oj, nu hann jag inte skriva förrän jag skulle rida igen. Det är vi arbetslösa som aldrig har tid med någonting,! I varje fall tog jag ut honom i söndags i paddocken och han var som vanligt positiv men också positiv till att smita. Han töltar på, men ibland springer ett ben iväg av sig självt liksom, slår ett slag för en annan gångart innan det vänder åter. Varje gång tar jag i lite för mycket, istället för att bara göra halvhalt säger jag saker och leker med tyglarna. Det är som att använda släggan för småspik. Nåja, jag tror jag börjar lära mig. Jag tror att det har minskat också, i takt med att hans rygg börjar stärkas och han har hittat mer balans. Det är ju roligt att jag och Jessica har var sin ”dålig” sida, vi kan ju turas om att förvirra honom??? Nå jag försöker hålla ihop. Vi jobbade inte så värst mycket med traven denna dag, mer än att jag lät honom springa i låg form, inga tyglar och jag stod i trepunkt, mest är det för att jag ska känna var hans mest avslappnade trav ligger, så att jag kan ha det som mittpunkt. Just det gick bra. Mitt i vårt jobb öppnade sig plötsligen ett fönster och sedan ett till i taket. Där satt då Jessica och Richard som två fåglar och tittade på mig. Så fick jag hälsat på Richard också. Jessica tittade på och vi pratade om bogar som faller ut och så. Jag vet inte heller hur det ser ut, men jag vet hur det känns. Jag jobbade med att gå i cirklar med honom, för han är ju väldigt hård, isynnerhet i höger varv. Mycket volter blev det och han var lite trött på mig, men ändå glad när jag hoppade av. Stressad som vanligt av min dotters konståkningskamraters mammor som alltid vill att jag ska hämta allra längst bort från var jag är.

Idag då var det dimmigt och jag tyckte det var synd när jag körde ut, för i går när det var så fint, red jag ju inte förrän på eftermiddagen och fick bara njuta solnedgången, men i radion sa de att det skulle blir fint och si, det skulle det. Det blev fint även om stackars Annika fick vänta på mig, jag hade ju glömt tiden när jag satt här vi datorn och tittade bara på min gamklocka, som visade godmodiga tio i tio hela tiden. Det tog mig ett tag att bli misstänksam.

Vi red i alla fall ut, solen strålade och vi var glada. Nu fick Skuggi göra bruk för sina nya muskler och vad han njöt, han töltade riktigt bra, inte första gången med sedan, han vart lite trött ett tag och då försökte han ta pass istället för galopp och vi bråkade om detta ett tag. Sista galoppen sträckte han äntligen ut helt, trots trötthet, slappnade av och galopperade som han skulle. Sadeln satt still, så jag kunde sitta still och det var härligt att ha en varm sol i ryggen. Det blev rätt tufft för honom, så jag sa till Annika att nu tar vi det lugnt sista biten och det gjorde vi. Han var så svettig att jag tänkte att han nästan löddrade men det var inte förrän efter han ätit och det såg mest ut som vanligt matslabb. Han är väldigt slabbig i maten… Han stod med det svartröda täcket som nog är Olivers, men jag kunde dessa två dagar inte hitta hans blågula (hm är Skuggi mer svensk än de andra tro?).

När jag ställde ut honom i hagen blev han kvar vid grinden, som ville han hellre vara kvar, som ville han galoppera fram genom skogen för alltid.

Vi börjar hitta varandra nu, han vet nu vem jag är. Jag kommer att köra paddocken den andra gången den här veckan, men det blir nog på torsdag för i morgon ska jag träffa min banktjänsteman. Hej jag är din banktjänsteman ringde den stackarn och sa till mig för någon vecka sedan. Jag brast i skratt. Vilket gjorde att jag måste träffa honom som plåster på hans sår.

Marie Medryttare