Personligen så har jag börjat fundera på om det inte är så att mental stress är det som hästarna egentligen mår sämst av…

Smärta verkar de ändå inte så rädda för, de leker ju ofta hårdhänt, så att det tom kan bli mindre sår utan att det ser ut som att de tycker så värst illa om det.
Jag tänker också att de ganska ofta ”står ut med” smärta i olika former utan att göra en jättestor grej av det, men när den mentala biten ”tippar över” så finns det liksom ingen smärta i världen som kan hålla dem tillbaka.

Sandfari t.ex., som kom från Island för 10 månader sen.
Han är nog van att ridas väldigt auktoritärt och bortsett från hela flytten/importen med helt nya landskap osv så märks det att det är en STOR förändring för honom med en ryttare som nu vill att han ska börja ha lite åsikter och delta själv i träningen.
Om jag rider lite ”hårdare” och ”tvingar” honom så märker jag att han ganska snabbt slappnar av, stänger av hjärnan och jobbar på.
Men när jag rider mjukare och försöker få till ett ”samtal” så blir han väldigt osäker och stressad, då vill han bara tillbaka hem till flocken och då kan han välja att ”slita tag” i min mjuka kontakt för att få gå hem. Han blir också mer och mer stressad ju längre tid vi stannar borta. Det går inte att ”rida igenom” det på ett mjukt sätt utan det blir tydligt en triggerstapling som gör honom mer och mer desperat.

Med det sagt tänker jag att en häst på tävling eller liknande som blir ”het” eller ”busig” antagligen blir så stressad av situationen att den drar iväg, vilket medför att ryttaren ju typ måste ”ta tag i” den och den då gör div miner(gapar, hänger ut tungan osv) för att ”komma loss”. Men jag tänker att den kanske först och främst vill slippa stressen som hela situationen utgör, och att ett skarpt bett kanske egentligen inte gör det hela så mycket värre i den totala upplevelsen. Om man väljer mellan pest och kolera.

Jag har börjat träna för Per Waaler och en av grundstenarna i hans system är att kontakten i munnen måste vara konsekvent och förutsägbar. Hästen måste kunna lita på att jag ALDRIG går i konflikt i handen och håller emot mer än en mjuk kontakt.
Jag frågade då hur man gör om man tex är ute och rider i grupp och hästen blir lite väl sprallig och det är risk att man kanske måste ta den i munnen för att bromsa den. Då menade han att tills man har en sån kontakt med hästen att den inte KOMMER göra så, så bör man helt undvika situationer där man kan känna sig tvungen att ta mer i bettet. Eller rida bettlöst.

Och det tycker jag var en bra poäng, hästen måste förberedas så mycket i förväg, att vi INTE kommer få problem som innebär att vi måste ta för hårt i den. Och hur många har tålamod till det undrar jag?